Kyrkobåtarnas historia

Den äldsta förebilden av finska kyrkobåtar var de skandinaviska vikingarnas stora båter, enligt vilka de finska stammarna av den hedniska tiden byggde sina mäktiga havs-,sjö- och flodbåtar. Efter Reformationen under 1600-talet blev det kyrkans krav att uppehålla båter. Det är därför att kyrkobåtarna blev så vidsträckta.

Ägandet av båtarna

Kyrkobåtarna byggdes och ägdes av sammanslutningar av flera bönder. Delägarna var sedvanligt jämlika, var och en gård var ansvarade för en åra eller ett par av åror. Kostnaderna av byggandet och årliga reparationer täckades jämnt mellan ägarna. Sammanslutningens föreståndare var oftast den äldste av bönderna, som självskrivet också höll styret ombord. Gårdlösa folk kunde inlösa en plats ombord genom att taga del till underhållningen, som roddare, genom att göra småtjänster till bondgårdar eller med pengar, bär, smör eller fisk.. Båtarna ägdes I många fall även av en större bondgård eller en hel by.

Båtbyggandet

Virket för byggandet blev omsorgsfullt valt redan i januari eller februari. Som moder- eller bottenträ använde man krokrotiga furor som erbjöd färdiglagd förstolpe. Raka, stora granar och tallar sågades till plankor. För bågar användes en och gran. Vårbyggandet leddes av sammanslutningens anställda båtmästare. Varje delägare i sin tur ansvarade för hans underhåll under byggandet. Medarbetare till båtmästaren kom från delägargårdar. Bysmeden smidde spikar, klykor, förlänkar, årskenjor och -fingerborgar i sin smedja. Sömmar tätades med tjärrep och båten tjärades omedelbart flera gånger. Målningen blev inte allmän förren med sissta båtarna. Kyrkobåtens design földje var och en orts båttyp. Storleken av kyrkobåten berodde på antal delägarna och avstånd till kyrkan. De största båtarna fanns i Sääminki, var även en trettiorodd båt var i bruk. Man behövde alltså sextio åror. I en sådan båt rymdes åtta människor på en toft. Längden och bredden av båtarna vet man inte, och icke är längden av antal klykor att döma. Den största båten torde dock ha varit nästan fyrtio meter lång och tre meter bred.

Båtnamnet

I flesta orterna kyrkobåtar ägde inget annat namn än namn av byn eller samman- slutningen. Dock användes särnamn också. Djurnamn var ganska vanliga, till exempel Oxen, Tjuren, Ungnötet, Räven, Vargen, Falken, Svalan, Grisen och Grodan. Människors förnamn var t.ex. Sanna, Eeva, Kaija, Maikki och Pekka. Namn, som beskrev båtens glid eller yttre syn var bl.a. Stora vita, Stora röda, Stora svarta, Brokiga, Vackra, Gyllene Plockaren, Tunnan, Luiri, Huimari, Obesegrad, Lysande, Allvarliga och Lätta.

Kyrkofärden

Mitt i det vardagliga slitet var kyrkofärder en välkommen omväxling med en möjlighet att småprata med vänner och bekanta på kyrkobacken och i båten. Till ungdomen var dessa färder den enda möjligheten att möta unga folk från andra byar före danslavars och aftonunderhållningars tid. Ofta hittade man kommande maka eller make på kyrkobacken. Vigseln, barndopet, jordfästningen och konfirmationsundervisningen var sedvanliga anledningar till kyrkobesök. Beronde på avståndet besökte man kyrkan antingen var annan söndag eller bara ett par gånger om sommaren..

Var färden lång, började man resan redan på lördagmorgon. Namnen av medresanden bestämdes antingen på föregående afton eller på strand före avfärd. För att nå den bästa möliga farten satt man i båten så, att viktsdelningen var jämn, icke för mycket i för, icke för mycket i akter. Delägarna valde sin plats ibåten själv, och i allmänhet uppskattades aktern högre än fören eller mitten av båten. I valet av roddpar strävade man efter jämnstarka roddare, vilket var viktigt speciellt under roddtävlingar. äkta par rodde vanligen tillsammans, samt ungdomar sökte sig bredvid sina älskade. Fanns det avliden med i båten, ställdes den i aktern. Någon av de gamla bönder, som hade kännedom om farleden och vindar, styrde båten och höll gruppen i styr. Under färden sjöng man ofta psalmer och religiösa visor. Folksånger var också tillåtna.

Var resan lång, stannade man i en känd rastplats, kokade kaffe, tog in vägkost och måhända även tog en tupplur. Roddarna byttes till resten av resan. Under färden bar man mindervärdiga kläder. Kvinnofolk var i linneärmarna, schalett om halsen, med underkjol och barfota. Några hade nattlinne. Män rodde i underkläder och näverskor eller i skjortärmarna, vadmalbyxorna högsvepta och barfota. Meningen var att ankomma på kyrkostranden I god tid före gudstjänst för att kunna tvätta sig, klä på sig och växla några ord med andra kyrksbesökare.

Roddtävlingen

Strax efter gudstjänsten började hemfärden. På stranden åt man rester av vägkost och samlade styrka för roddtävling på vägen hem. Äran av bysamhällets män och båt vägades i tävlingen. För bättre verkan smordes båtar ibland med talg, smör eller ägg. Styrmannes ropar och rytmen av lediga kroppar stimulerade roddarna att överanstränga sig så mycket att roddens mödesskador leds ofta många dagar.

I allmänhet det bästa båtlaget skiljde sig efter en kort roddning. Men ibland var lagen så jämnstarka, att man måste ro många fjärdar innan kampen blev avgjord. Ofta rodde man flera kilometer förbi egen strand då vinnaren inte var klar. Kyrkobåtarnas fart var snabb med 30-40 tränade råre i årorna. Genom tävlingarna utvecklades båtarnas design och glidningsförmåga vidare.

Lyckades en by att anskaffa en snabb båt, man försökte att dölja dess mått för att fördröja byggandet av likada båter. Vid hemmastrand båten kläddes av och drogs på valsarna. årarna togs in i närvarande hus eller var och en sin egna år hem.

Kyrkobåtar användes, inte bara för kyrkofärder, utan också för marknadsfärder, flyttningar eller rodde till grannöar för gemensam grannhjälp. Generellt användes båtarna för resor med störe mängder av människor.

Källorna: Mirja Kosunen: Kirkkovenematkat, Sylvi Sääski: Suomalaisista kirkkoveneistä ja -matkoista.